Födelseland: Indien Födelseår: 1910 Död år: 1995
Chandra får Nobelpriset (81 kiB)
Subrahmanyan Chandrasekhar, vanligtvis kallad Chandra, var
en stor tillgång för det vetenskapliga samhället och något av en idealperson
i detta avseende. Han jobbade mycket hårt, ofta under ringa uppskattning, och
ägnade i stort sett hela sitt liv åt vetenskapen som avslutades som Morton D.
Hull professor vid University of Chicago. Han utvecklade det ovanliga kännetecknet
att forska inom ett ämne mycket intensivt, publicera en "oändlig"
mängd artiklar inom ämnet, och när han ansåg att han hade samlat på sig tillräckligt
mycket kunskap för att bilda sig en egen syn av ämnet så skrev han en "oändligt"
tjock bok om det, övergav ämnet och började forska inom ett annat ämne.
Chandra föddes i Lahore i Indien (nuvarande Pakistan) den 19
oktober år 1910 i en för att vara i Indien ovanligt akakemiskt inriktad familj
(bl a så fick farbrodern Chandrasekhara Venkata Raman nobelpriset
i fysik när Chandra var 20 år gammal och hans mamma översatte Henrik Ibsens
"Dockhuset" till Tamil). Redan vid tidig ålder började han intressera
sig för matematik och han hittade böcker om detta ämne i fadern C. Subrahmanyan
Ayyar's bibliotek som han med stor iver läste vilket ledde till att han låg
långt före sina skolkamrater kunskapsmässigt sett genom hela studietiden. Tidigt
ansågs han vara ett geni, karriären stakades ut och han blev nationellt berömd.
Fadern ville att Chandra skulle åka till England och bli ICS (Indian Civilian
Service) officer, eftersom han inte såg någon framtid inom matematiken eller
fysiken, och sedan återvända till en bra administrativ tjänst i Indien. Modern
gav dock Chadra sitt stöd och tyckte att han skulle göra som han ville. Fadern
ville dock att Chandra skulle välja studier inom fysik och inte matematik som
hans hjärta bultade för och detta kunde han acceptera. Han påbörjade sin B.
A. examen vid Presidency College i Madras vid den ovanligt
låga åldern av femton år. Under sommaren år 1927 läste han Arnold Sommerfelds
"Atomic Structure and Spectral Lines" vilken han lyckades ta sig igenom
trots den svåra teorin. När Sommerfeld kom till Indien och
bl a Madras på föreläsningsturné under hösten år 1928 lyckades Chandra träffa
honom personligen på hotellet. Sommerfeld berättade hur fysiken hade förändrats
sedan boken skrevs och Chandra började studera den nya fysiken. Snart hade han
skrivit artikeln "The Compton Scattering and the New Statics" och
genom att kontakta Ralph Howard Fowler lyckades han att få
denna publicerad i "Proceedings of the Royal Society". Detta var ett
avgörande steg mot en framtida vetenskaplig karriär. När han väl hade läst Arthur
Eddingtons (1882-1944) bok "The internal Constitution of Stars"
hade han bestämt sig för att bli astrofysiker och han ville studera under Fowler
i Cambridge. Den 31 juli år 1928 avseglade den då blott nittonåriga Chandra
ifrån Bombay ombord på båten "Lloyd Triestino". Under den månadslånga
färden till Trieste i Italien skulle han genom att kombinera resultaten i Eddingtons
redan då klassiska bok, ofta benämnd kort och gott ICS, med speciell relativitetsteori
komma fram till den revolutionerande slutsatsen att en vit dvärstjärna har en
maximal massa, numera kallad för Chandrasekhargränsen.
Chandra lyckades snabbt att göra sitt namn känt även i de engelska vetenskapliga
kretsarna och han umgicks med många av de kändaste vetenskapsmännen; i alla
fall professionellt, någon tid för sociala kontakter ansåg han sig inte ha.
Han trivdes inte allt för bra i Cambridge och hade vissa tankar om att studera
ren fysik och detta i Köpenhamn under Bohr. Detta misslyckades dock och han
återvände till det engelska lärosätet samt astrofysiken. Den 20 juli år 1933
hade han sina förhör för sin doktorsgrad. Han sökte ett fellowship i Trinity
College, något mycket prestigefullt, och fick mot alla odds denna utnämnelse
vilket innebar förbättrade levnadsvillkor och ytterligare tre år med betalda
studier.
Efter att ha blivit inbjuden till Sovjetunionen år 1934, där ha träffade Viktor
Ambartsumian som uppmanade honom till att utforska problemet
med den maximala massa som de vita dvärgarna verkade ha och som han hade upptäckt
på båten, så gjorde han noggrannare och tidskrävande beräkningar där han lyckades
kombinera tillståndsekvationen (beroendet mellan kompressionsresistans och densitet)
i Stoner-Anderson ekvationerna med stjärnans lag om balans mellan gravitation
och tryck, och därmed få ut en differentialekvation. Denna var han tvungen att
lösa numeriskt; han fick låna en nymodig mekanisk kalkylator, och lösningen
blev en fin kurva som växte fram då han interpolerade punkterna som visade det
resulterande trycket för olika massor hos stjärnorna. Detta resultat skulle
dock bli det mest betydelsefulla - både i positiv och negativ mening - under
Chandras liv. Eddington, som var världens klart mest ansedda astrofysiker under
denna epok, motsatte sig resultatet eftersom det stod stick i stäv med hans
filosofi om hur Universum är uppbyggt och där fanns det inget utrymme för några
okända singulariteter. Det gick så långt att Eddington implicit
förnekade hela kvantmekanikens grundvalar utan att någon vågade säga emot honom
officiellt. Den resulterande artikeln som Chandra ville publicera gick därmed
inte att publicera i England och inte heller i Europa utan han var istället
tvungen att skicka artikeln till USA där den publicerades i "Astrophysical
Journal" efter vissa komplementerande beräkningar.
Chandra började nu att få anbud ifrån universitet i USA och år 1935 knöts han
till universitetet i Chicago där han skulle bli kvar under
resten av sitt liv; först vid Yerkes observatoriet och sedan vid Fermiinstitutet.
Att byta forskningsområde var ett sätt att komma ur det underläge som Eddington
hade försatt honom i och framtiden skulle ändå visa att Chandrasekhar hade rätt.
Året därpå for han till Indien för att gifta sig med Lalitha
som "hade väntat på honom i sex år". Efter ganska lång tid, många
avslagna erbjudanden ifrån andra universitet och mycket hårt arbete blev han
Morton D. Hull professor.
Han blev redaktör för "Astrophysical
Journal" år 1952 (han innehöll denna position fram till år
1971) och drev genom hårt men rättvist arbete helt på egen hand denna journal
till att bli den bästa i världen. För att kunna vara så objektiv som möjligt
så undvek han till och med tillfällen till förbättrade kontakter med forskarsamhället.
År 1953 fick han Bruce
medaljen vid den yngsta åldern dittills.
Chandra skrev böckerna "Principles of Stellar Dynamics" (1942), "Hydrodynamic
and Hydromagnetic Stability" (1961), "Study of Stellar Structure",
"Radiative Transfer" och "On Ellipsoidal Figures". År 1952
fick han slutligen "Gold Medal of the Royal Society", ett beslut som
troligen sköts upp minst i tjugo år p g a Eddingtons inflytande. År 1962 började
han sin era med forskning inom relativitetsteori och relativistisk astrofysik.
År 1973 gav han sig in i svartahålsforskningen på allvar, just då den yngre
generationen forskare förklarade att den gyllene tidsåldern inom detta område
var över. Perfektionist som han var så ville han fullända pertuberationsteorin
som Saul Teukolsky (1947- ) hade börjat utforska.
År 1983 publicerades det slutgiltiga resultatet av denna forskning, "The
Mathematical Theory of Black Holes", en förstklassig bok som
under lång tid framåt kommer att vara referensverket vid pertuberationsberäkningar.
Samma år fick han det största erkännandet då han fick ena halvan av 1983
års Nobelpris i fysik (William Fowler fick den andra delen) för "hans teoretiska
studier av de fysikaliska processer, som är av betydelse för stjärnornas struktur
och utveckling".
Under de sista åren av sitt liv studerade Chandra Isaac Newtons mästerverk "Principia
Matematica" till en utsträckning som få andra har gjort och som han ansåg
vara den främsta boken som någonsin skrivits, alla kategorier. Han konstruerade
egna versioner av bevisen innan han tittade på Newtons och han kände en djup
beundran över skickligheten med vilken Newton hade gjort dessa. Resultatet blev
"Principia for the common Reader". Under sina år
i USA hade han mer än 50 stycken doktorander. Subrahmanyan
Chandrasekhar dog i Chicago den 21 augusti år 1995 efter att ha haft problem
med hjärtat under drygt 20 års tid.
Källor:
[1]:
En stor del av informationen är hämtad ur biografin
"Chandra" av Kameshwar C. Wali. University of Chicago Press, 1984,
ISBN 0-226-87055-3.
